Svalbard: Longyearbyen

Detta är det första man ser när man lämnar flygplatsen. Svalbards flygplats (norska: Svalbard lufthavn, Longyear) är en civil norsk flygplats som ligger på Hotellneset omkring fem kilometer väster om Longyearbyen. Den ägs och drivs av Avinor AS. Under andra världskriget använde sig tyskarna under en period av en landningsplats i Adventdalen för att försörja en grupp soldater på en väderstation där. Samma landningsbana användes sporadiskt också civilt efter kriget. Det första passagerarplanet, en DC-4 från Braathens SAFE Airtransport AS, landade där den 2 april 1959 efter tre timmars flygning från norska fastlandet. Landningsbanan på Hotellneset började byggas 1973, och den 14 september 1974 landade det första flygplanet, en Fokker F-28 från Braathens SAFE. Flygplatsen invigdes den 2 september 1975. Landningsbanan ligger på permafrost för att hindra skador på grund av frostsprängning. Detta har inte fungerat helt bra, utan flygplatsen har ofta haft problem med frostskador. Ombyggnader har skett 1989 och 2006, vilket delvis löst problemen. En ny terminalbyggnad togs i bruk 2007.

Flygbolag med reguljär passagerartrafik på Svalbards flygplats är SAS, som har dagliga turer till Tromsø och Oslo, Norwegian, som har dagliga turer till Oslo, samt West Atlantic som har en post- och fraktlinje från och till Tromsø varje vardag. Eftersom det saknas vägar mellan samhällena på Svalbard, görs det regelbundna kontraktsflygningar av Lufttransport AS med två Dornier Do 122 till Ny-Ålesund och Svea, samt med helikopter till helikopterflygplatsen nära Barentsburg. Svalbards flygplats har en lokal flygplatsinformationsservice (Aerodrome Flight Information Service, AFIS), men ingen lokal flygtrafikkontroll (ATS). Svalbard ligger utanför Schengenområdet, och det är därför passkontroll på Svalbards flygplats.

 

På grund av permafrosten kan grävarbeten i marken ske endast under två månader om året, och endast ske ned till ungefär en halv meters djup. Ledningssystem är därför normalt byggda över marknivån, till exempel rör för varmvatten i fjärrvärmesystemet. Uppvärmning av fastigheterna i staden sker i huvudsak genom fjärrvärme från det lokala kraftvärmeverket Longyear Energiverk. Tele- och datakommunikationerna är av mycket hög klass och helt baserat på fiberkabel genom Telenor Svalbard. Den centrala delen av staden täcks av ett testnät för 4G/LTE, övriga av 3G-nät. Svalbard är förbundet med norska fastlandet med Svalbardsfiberkabeln. 

 

Det finns sammanlagt 50 kilometer vägar i Longyearbyen. Vägnätet sträcker sig utanför staden endast till hyttområdet i Björndalen bortom Hotellneset och till Gruve 7 i Adventdalen. Vintertid finns skoterleder till Barentsburg och Sveagruvan via Adventdalen och Longyeardalen.

 

Många byggnader är relativt nybyggda. Denna bild är tagen med Fujifilm GFX 100 + Carl Zeiss Jena Sonnar 135/3,5 från 1970-talet. Jag tog med denna vintage optik bara för mitt eget nöjes skull.

 

Jag tänkte visa lite "streetviews" från Longyearbyen så ni får en känsla av hur det ser ut där. Det står snöskotrar överallt.

 

Det mest fraktas in med fartyg till Svalbard. Dyrt och långsamt.

 

Nere vid stranden stod denna diskreta koja.

 

Longyearbyen ligger i Longyeardalen och på bägge sidor om Longyearälven. Längst in i tätorten låg den nu rivna Sverdrupbyen och ligger Nybyen på varsin sida av Longyearälven, som rinner genom samhället och ut i Adventfjorden, en vik av Isfjorden. Längre ut låg Gamle Longyearbyen och ligger stadsdelarna Haugen och Lia, där centrum ligger. Sysselmannen och Telenor håller till på Skjæringa, något innanför Sjöområdet, som domineras av administrationsbyggnader för Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S och Universitetscentret på Svalbard. Den enda större bosättningen på Svalbard utöver Longyearbyen, Barentsburg, ligger cirka 36 kilometer västerut, längre ut i Isfjorden.

 

Svalbardsren (Rangifer tarandus platyrhynchus) ser nästan ut som något från Star Wars. Den är en underart av vildren, vilken enbart finns på Svalbard. Det är en vildren, som har korta ben och är den minsta underarten till ren. Tjurarna väger 65-90 kilo och vajorna 53-70 kilo. Svalbardsrenen är endemisk på öarna i Svalbard, där den funnits i åtminstone 5 000 år, och är väl anpassad till det hårda klimatet. Tjurarna utveckla horn under april–juli månader och skrapar av dem i augusti–september. De tappar hornen tidigt på vintern. Vajorna börjar utveckla horn i juni och behåller dem i regel året runt. Svalbardsrenen lever i små familjegrupper snarare än i större flockar. Beståndet uppgick år 2000 till omkring 11 000 djur. Svalbardsrenen var fredad mellan 1925 och 1997. Från 1983 har det varit möjligt för permanentboende i Svalbard att skjuta svalbardsren i vetenskapligt syfte i några få områden. Flest svalbardsrenar finns på Nordenskiöldslandet mitt på Spetsbergen. Den finns också bland annat på Edgeøya, Barentsøya och delar av Nordaustlandet.

 

Longyearbyen är en stad på Spetsbergen i ögruppen Svalbard. Staden är administrativt centrum i Svalbard och med drygt 2 000 invånare dess enda större ort. Staden är en av världens nordligaste bebodda platser. Flertalet invånarna är norska medborgare, men alla medborgare i länder som undertecknat Spetsbergtraktaten får fritt bosätta sig i Svalbard. Orten grundades 1906 som Longyear City av det amerikanska gruvföretaget Arctic Coal Company med John Munroe Longyear som dominerande ägare. Gruvorna och byn köptes 1916 av norska Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Longyearbyen brändes till stor del ner och ödelades av tyska styrkor den 8 september 1943, men byggdes upp igen efter andra världskriget.

 

Tidigare var Longyearbyen ett brukssamhälle. Från början av 1990-talet har samhället förändrats i takt med minskad kolbrytning. År 2022 är endast Gruve 7, med minskad volym, i drift. Denna producerar omkring 60 000 årston kol, varav mer än hälften går till Longyear Energiverk. Den planerar att stänga brytningen 2023. Idag är turism, forskning och utbildning nya och viktiga näringar. Svalbard flygplats, Longyear har flygförbindelse med fastlandet året runt. Närmaste större ort är Tromsø på det norska fastlandet, omkring 1.000 kilometer söderut. År 2002 infördes lokalstyre i Longyearbyen med det folkvalda organet Longyearbyens lokalstyre, som bland annat fick ansvar för infrastruktur, stadsplanering och barnomsorg.

 

Longyearbyens hamn har en hamn för bland annat kryssningsfartyg i centrum nära Longyearälvens utlopp i Adventfjorden, samt en hamn för kolexport på Hotellneset vid Adventfjordens mynning i Isfjorden. Det finns inga isbrytare som opererar vid Svalbard, och hamnen är under normalår inte garanterat tillgänglig året runt.

 

I Longyearbyen råder, liksom på övriga Svalbard, polarklimat. Större delen av året är staden snötäckt, förutom under cirka fyra månader juni-september då temperaturen är strax över noll grader till cirka 10 plusgrader. Permafrost råder, vilket gör att det inte kan växa några träd eller buskar, däremot finns det ett antal mindre växter samt gräs och mossa. Klimatet är ändå förhållandevis milt om man ser till ortens och ögruppens nordliga latitud. Medeltemperaturen i januari är till exempel högre än i en stad i södra Sibirien och över 20 grader högre än i andra områden på samma breddgrad. Även hamnen är isfri, eller har endast ett förhållandevis tunt islager, en stor del av året, på grund av den nordatlantiska driften.

 

Gissar på något för polarexpeditioner vintertid.

 

Renar betar och vandrar omkring bland gator och hus i Longyearbyen. Det finns mat tillgängligt och det är sällan isbjörnar där.

 

Inne i Longyearbyen är det svårt att förstå hur galet långt norrut vi egentligen är.

 

Ser du flygplanet? Ett snapshot...

 

En till streetview.

 

Och en till...

 

Väldigt snyggt gjord isbjörn. Den som byggt den har verkligen talang.

 

Här ser du Svalbard museum, helt klart värt ett besök.

 

Huvudgatan i Longyearbyen.

 

En till streetview...

 

Shoppinggatan om nu kan kalla den för det.

 

När jag såg denna så påminde den mig om en leksak jag hade som liten, och mycket riktigt så hittade jag en sån som jag hade när jag googlade. Flikade in den på lilla bilden.

 

Det finns gott om hundar på Svalbard, det känns om om alla har minst en hund.

 

Vårt hotell, The Vault. Det var bra och de hade en asiatisk restaurang i samma byggnad, vilket var perfekt för mig som älskar asiatisk mat.

 

Denna bild mest fär att visa en av världens bästa fordon, Hägglunds bandvagn. Heter BV206 i militära termer, jag körde sådana i lumpen.

 

Lekpark med ett riktigt coolt klättermonster.

 

Det finns torn lite här och där från de linbanor som fraktade kol ner till hamnen.

 

Och en sista streetview...

 

Som sagt, det är snöskotrar överallt...

 

Det är inte ovanligt att möta beväpnade personer. Så länge man inte ser ut som en isbjörn så är det lugnt. Utanför Longyearbyen måste du ha vapen med dig som skydd mot isbjörnar.

 

Kul skylt vid skinnbutik. Mobilbild.

 

Smartaste namnet! Mobilbild.

 

Såna skyltar har vi inte här hemma. Mobilbild.

 

Passande namn på en glass också. Mobilbild.

 

Detta är vad många sett som sin sista syn i livet.

De flesta bilder är tagna med Fujifilm GFX 100 + GF 35-70 av © Thomas Lövgren

De flesta tele-bilder är tagna med Sony A7R IV + FE 200-600mm av © Mikael Lövgren

2022-07-07