Carl Zeiss Jena Sonnar 50mm f/1,5

Här har jag satt den på en Sony A7R IV. Enda redigeringen från RAW till jpg var vinjetteringen. 

Nu ska vi grotta ner oss ordentligt i denna optik. De verkar kunna ligga på allt från 2000kr och uppåt. De har också en optisk "patina" som är eftertraktad. Jag ska förklara. De som designade optik hos Leica, eller Leitz för att vara helt korrekt, strävade efter att få sina objektiv så korrigerade att de återgav motivet så perfekt som möjligt, och med så få optiska fel som möjligt. Leitz använde optiska konstruktioner som var mycket symmetriska, typ "double-Gauss"-konstruktioner. Det vill säga par av optikpaket som återger motivet på liknande sätt och dessa placerade rygg mot rygg så de kommer att eliminera olika optiska avvikelser. Zeiss såg på 1920-talet att om de tog en mycket symmetrisk konstruktion som Zeiss Planar, och gjorde den inte helt symmetrisk så kunde de göra optiken mycket ljusstarkare. Det finns många symmetriska objektiv från 1930-talet som var bra korrigerade för både distortion och färgåtergivning, t ex Leitz Summar, Summitar och Xenon. Den moderna och sjukt dyra Leica APO-Summicron-M 50/2 bygger på samma koncept även om det är förfinat till perfektion. Zeiss siktade mer mot hög ljusstyrka och använde assymetriska konstruktioner. De ville undvika glasytor som mötte luft så de satte ihop linselement till linsgrupper. Med "sätta ihop" så avses att kitta ihop linselementen, alltså limma ihop dem. Zeiss prioriterade som sagt ljusgenomsläppet framför ett plant skärpeplan eller geometrisk distortion. 

Ludwig Bertele som jag har gett ett helt eget inlägg om, jobbade hos Ernemann (Krupp-Ernemann Kinoapparate AG) och utvecklade den kända “Ernostar” f/2. Den optiken hade 5 element i 4 grupper. Den var en asymmetrisk konstruktion som hade linselementen placerade 1-1-1-2. Det gav 8 linsytor mot luft. Ernemann gick sedan ihop med Zeiss-koncernen. Bertele följde då med på köpet så att säga och han tog sin Ernostar-konstruktion och fyllde ut utrymmet mellan andra och tredje linselementet med lågrefraktionsglaselement. Det reducerade Sonnar till att ha bara 6 linsytor mot luft och det ökade ljusgenomsläppet med 10%. Denna klassiska Sonnar-konstruktion blev det självklara valet av en ljusstark optik på 1930-1940-talen. Sonnar 50/2 lanserades 1931 och hade 6 element i 3 grupper i ordningen 1-3-2. Zeiss ändrade den sista dubbletten på Sonnar 50/2 till en triplett och Sonnar 50/1,5 var skapad. Zeiss lanserade Sonnar 50/1,5 1932 och den hade 7 element i 3 grupper, med uppdelningen 1-3-3. Zeiss fick få 6 linsytor mot luft för att få som mycket ljusgenomsläpp som möjligt, till skillnad från Leitz Xenon 50/1,5 som hade 10 linsytor mot luft. Den asymmetriska konstruktionen av Sonnar gjorde att optiken blev betydligt kortare och kompaktare. Rent tekniskt så gör Sonnars asymmetriska konstruktion att den främre delen av objektivet har 2,5x längre brännvidd än optiken egentliga brännvidd. Objektivets bakre linspaket är ungefär som optikens brännvidd. Dessa sätts sedan ihop betydligt närmare varandra jämfört med en symmetrisk konstruktion, som typ en dubbel-Gauss.

Sonnar 50/1,5 lider av böjt skärpeplan, sfärisk aberration och komafel. Dessa fel är också en del av varför denna optik har blivit så populär. Det ger denna optik dess karaktär. Sonnar återger bilder annorlunda än vad en symmetrisk optik gör. På full öppning så ger det böjda bildplanet och den sfäriska aberrationen en 3D-känsla samt ett fokusskift som kan göra en galen. De flesta skulle nog kalla resultatet för mjukt men det är mjukt på ett snyggt sätt. Det ger också en unik bokeh som har cirklar och kometer som omsluter motivet i mitten. Denna optik passar inte att fotografera plana objekt alls.

1934 så förbättras optikens mekanik. Den får också en 40.5mm filtergänga. Dessa förbättrade objektiv har serienummer från ca 16xx xxx. Har optiken en filtergänga så är det den nyare och förbättrade versionen. Det är en sådan version som vi har. 1936 så börjar Zeiss att antireflexbehandla dessa objektiv för att ytterligare öka ljusgenomsläppet och självklart för att minska risken för reflektioner. Med tiden så oxiderar glas. Det ger en effekt som på engelska kallas "Bloom", jag vet faktiskt inte vad man kallar det på svenska. Denna "Bloom"-effekt blir som en naturlig beläggning på linselementen och ger "vacker" återgivning med tilltalande färger. Om du rengör din gamla Sonnar-optik för ordentligt så tar du bort denna beläggning och optikens värde minskar. Många vill ha så gammal optik som möjligt just för att den ska ha denna beläggning och då ge denna effekt. De Sonnar 50/1,5 som tillverkades under kriget och som hade Leica M-gänga håller en betydligt sämre kvalitet. Dels på grund av materialval men också av konstruktionen av fokuseringen. De Sonnar som tillverkades före kriget hade alla Contax RF-bajonett. Dessa kan användas på en Leica M via adapter. Nu hade vi turen att ha just en sådan adapter och det är den vi använt till vår adapter från Leica-M till Sony E-mount, så på bilden så ser du två adaptrar som använts för att kunna använda denna optik. En fördel med Sonnar 50/1,5 är att den använde hårdare glas på front elementet än vad som användes på Sonnar 50/2. Det gör att de flesta 50/2 har putsskador på frontelementet medan 50/1,5 oftast ser ut som nytt.

Som jag tidigare nämnde så har denna optik ett stort problem med fokusskift. Det innebär att när du bländar ner så förflyttar sig skärpeplanet. Speciellt jobbigt när man tar testbilder. Man kan inte ställa in skärpan på full öppning och sedan bara ändra bländaren för varje bild utan du måste fokusera om på varenda eländes bild. Rent tekniskt så är brännvidden längre i mitten än i kanterna. Det innebär att fokuspunkten i mitten ligger bakom den i kanterna- på full öppning så ger det ett lite förunderligt skärpedjup samt medför också en lägre kontrast. Ju mer du bländar ner desto mindre av objektivets kanter används och därmed minskar också problemen.

Eftersom vårt exemplar är märkt Carl Zeiss Jena så är den tillverkad efter 1945.
 

Bländare f/1,5. Mjuk i mitten och ännu mjukare mot kanterna.

 

Bländare f/2. Snäppet bättre men kanterna saknar skärpa.

 

Bländare f/2,8. Fortfarande inte bra.

 

Bländare f/4. Hyfsad mittskärpa men helheten är inte bra.

 

Bländare f/5,6. Okej skärpa i miitten med skärpan faller snabbt utåt kanterna.

 

Bländare f/8. Okej skärpa i miitten med skärpan faller snappt utåt kanterna.

 

Bländare f/5,6. Denna bild är redigerad som jag normalt skulle ha redigerat en sådan här bild.

 

Bländare f/1,5. Ingen skärpa alls.

Här avbryter jag min test av denna optik. Efter noggrann undersökning så vill jag påstå att det finns ett tillverkningsfel i denna optik. Ett av bakre elementen som ligger i ett linspaket ser ut att vara ocentrerad. Inget jag kan göra något åt och inget som jag såg vid första inspektionen, man förväntar sig inte ett sådant fel. Jag hade planer på att fotografera en hel del mer med denna optik då den verkar så spännande, men jag lägger inte mer tid på den då något kan vara fel. Jag publicerar detta inlägg ändå för jag tyckte att historien bakom den var intressant. Jag kommer ändå snart att publicera ett inlägg om en brorsa till denna optik, Zeiss-Opton Sonnar 50/1,5, och den är helt som den ska.

Bild och text: © Thomas Lövgren

2020-12-03